Efter att ha letat runt efter nötknäckaren i köket hittade jag en konstig mojäng – naturligtvis gjord i plast. Varje gång man ska knäcka en nöt känns det som att den ska gå sönder – och den där nötknäckarfriden uteblir. Varför inte smida en själv, som håller i generationer? Efter att funderat ett tag på om jag kunde göra en utan att driva hål och försöka tillverka nitar – vilket alltid brukar misslyckas, visade sig att det inte var så lätt att förverkliga den tänkta designen. Det fick till slut bli en traditionell med ett krafitgt gångjärn i framkant. Niten blev i vanlig ordning enligt min uppfattning misslyckad, och öppningen för hasselnötterna blev förvisso lite för stor, men den är annars riktigt skön att hålla i, och valnötter knäcker den galant. Nu har jag lärt mig vad jag ska lägga fokus på nästa gång jag inte hittar nötknäckaren.