Äntligen! Efter att med två tons tryck dragit upp cylinderfodrena cirka två centimeter ut Moälvens hjärta, lossade de så pass mycket att jag kunde få ut dem helt. Nu känns det som att jag nått en vändpunkt i detta fasansfulla “trauma”. Jag var rädd för att jag skulle behöva värma och skära med skärbrännare för att befria motorblocket från det onda. Det ligger mycket rost och sörja i vattenkanalerna, så det var inte fel att plocka ut och rensa när vi ändå plockat ner hela motorn. Tryckluft, flaskborstar och piprensare kommer förmodligen bli mina bästa vänner i verkstan de närmaste dagarna. Det känns otroligt skönt att ha kommit så här långt, och helt underbart att alla tre pjäser bjöd på samma motstånd. Det hade varit förödande för psyket om en av dem inte hade gått att få loss. Det var ett bra beslut av Svante att forsla hem motorn till mig. Om inte Mohammed kommer till berget, får berget komma till Mohammed!