Alla mina projekt

–Du ska väl inte kasta den där? Det var någon gång under de sexton lass med skräp jag körde till tippen då vi rensade ut huset när vi flyttade ut till gården för drygt sex år sedan som jag sa detta. – Ja, jag är så trött på min fru, som varje år envisas med att jag ska måla om den. -Om du inte har något emot det så tar jag gärna hand om den, svarade jag. Den har allt sedan dess stått utanför stallet, mest som prydnad, men nu kommer den väl till pass som åskådarbänk utanför hönshuset. Av originalplankorna att döma har den varit intensivt kobolt-blåa. Det lustiga, är att jag hittade några plankor i min container från när jag rev ut innanmätet från duschen på nedervåningen – så allt utom färgen har jag räddat från tippen. De visade sig att brädorna var på centimetern lika långa som föregångarna. Jag fick snagga ner några millimeter på bredden och slipa upp dem innan jag gick lös med den nyinköpta färgen. Jag bestyckade två plankor med ytstickande skruvar som fick bli torkstöd när jag målade. Avtrycken blir på så sätt minimala om man vill kunna måla båda sidor utan att vänta på att färgen torkar innan man vänder på brädorna. Nu står bänken utanför stallet och väntar på att kunna bli besutten, innan den hittar en ny plats utanför hönsgården. Medan färgen torkade ringde det i telefonen. Det var den nya ägaren till Moälven som hörde av sig och undrade om jag hade kvar dynorna till sittbänkarna i båten. Det hade jag, och vi kom överens om att träffas där jag förvarat dynorna. Det var med lite blandade känslor, som jag satte mig i bilen. Jag hade i förväg bestämt mig för att vara väldigt kort. Jag har lagt ner så mycket tid och energi i den båten till ingen nytta. Jag försökte till och med donera båten till dykklubben, som tackade nej då ingen ville ta ansvar – ingen ville befatta sig med båten. Vid överlämnandet av dynorna förklarade jag att jag numera var en bitter och slagen man som lämnat båtägandet bakom mig, och ville av den anledningen inte servera allt på ett silverfat för någon som bara suger energi från en. Ja – så illa kändes det för stunden. Trots mina försök att vara otrevlig, ville man bjuda mig på kaffe och utväxla några ord, och kanske få svar på en och annan fråga. Efter lite övertalande, och förklarande om att båten hamnat i goda “ideella” händer, gick jag med på att bli bjuden på en kaffe. Vi satt gott och väl över en timme och pratade. De frågade, och jag svarade. Jag fick mycket beröm för mitt gasreglage och en förståelse för hur mycket jag lagt ner i tid och energi på båten. Jag fick förklarat för mig att man ville bilda en förening kring båten, och att jag skulle välkomnas om jag så skulle vilja – självklart utan att behöva dra några tunga lass. Man ville föra tillbaka båten till till dess naturliga miljö norrut, där den väl skulle tas om hand. Man ville också att jag skulle komma med sista biten när man skulle föra den någonstans in i Ångermanland med “mediabevakning” och allt. Jag var när som helst välkommen att besöka båten i Åkersberga innan den i nästa vecka styr kosan norrut. Efter att kaffet både blivit ljummet och kallt, blev jag lite ambivalent. Har jag tid? Orkar jag? Vill jag? Mja, kanske – om någon annan kan ligga sömnlös på nätterna och oroa sig för båtplats och sjöduglighet. Jag ska iallafall ta mig en rejäl funderare kring detta – nu när det inte finns några krav! Kanske det är värt att räddas från min känslomässiga soptipp….