Jag har alltid irriterat mig över kabelhärvor, och Moälven har inte varit helt befriad från detta. Efter lite analyserande kan jag konstatera att probelet uppstår när man har flera förbrukare, och ska dra dessa till en och samma strömbrytare. Eftersom man är rädd för att ha för korta kablar, tar man gärna i med några extra decimeter. Man måste ju dessutom kunna flytta panelen om man behöver göra några justeringar. Resultatet går inte att undvika! Det blir ett råttbo, med kablar, toppklämmor, socerbitar och andra anordningar för skarvar och knutpunkter. Nu tänkte jag försöka göra en samlingspunkt för lanternor, instrument, och alla andra strömförbrukare som behöver en gemensam strömbrytare. Därefter kan man dra en kabel från respektive knutpunkt till strömbrytarna. Några timmar i verkstaden resulterade i små runda mässingsblock som ska fungera som kopplingsplintar. Jag fick användning för delningsapparaten när jag skulle borra hålen jämnt fördelade över den cirkulära ytan. I vanlig ordning ser de ut att kunna fungera – i alla fall teoretiskt. En liten fundering är hur bra det är med mässing, med tanke på galvaniska fenomen. Vi får väl se. Om det visar sig efter några år, att det inte var bra, får jag väl göra nya i koppar, eller varför inte i guld!?