Man lär sig många gånger mer när man får felsöka och gå ner på djupet, än när man får allt att fungera felfritt på första försöket. De sanaste dagarna har jag skrivit ut massor med provbitar för att komma till rätta med att perimeterlagrena (de vertikala väggarna), inte riktigt går ihop. Efter att alla motorer kalibrerats som de ska, återstår egentligen bara inställningar i programvaran. Utskrifterna blir dimensionsmässigt helt korrekta, och då handlar det ju mer om att programvaran som räknar ut hur skrivaren ska arbeta, som inte riktigt räknar rätt. Genom att uppgradera mjukvaran kunde jag få riktigt bra utskrifter. Nu har jag räknat några optimala lagerhöjder att förhålla sig till baserat på stegmotorernas upplösning och Z-axelns stigning. När jag var nöjd med mina provutskrifter var det dax att göra en lite större utskrift, men jag insåg att skrivarbädden inte är helt plan. Det skiljer säkert 2-3 tiondels millimeter på avståndet mellan skrivarmunstycket och bädden ute i kanterna, jämfört mot mitten. Resultatet är förödande, med en utskrift som antingen ligger för nära bädden, eller för långt ifrån. Ligger den för nära, blir det kladdigt, och plasttråden fastnar i skrivarmunstycket. Ligger den för långt ifrån, fäster inte utskriften i bädden, vilket är lika illa. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker att justera, jag kommer aldrig att kunna få det helt plant med nuvarande plattform ,som består av en aluminiumskiva. Dessutom kommer den förmodligen att bli ännu skevare när jag sätter värme på den. Jag förstår nu varför många använder en glasskiva ovanpå byggplattformen. Jag hade förmodligen aldrig reflekterat över detta, om jag inte tänkt fel från början. Annars hade nog aluminium varit ett bra val med tanke på hur väl det leder värme, jämfört med glas. Nu har jag ändrat i styrprogrammet så att jag kan koppla in och testa värmebädden. Nu får jag åka förbi en glasmästare och få en slasskiva tillskuren i lämplig storlek.