Alla mina projekt

I måndags var jag förbi neurologen och blev både lättad och frustrerad på samma gång. Jag fick veta att det inte fanns några patologiska förklaringar till mitt tillstånd i benet samtidigt som man inte heller kunde fastställa några fysiska orsaker utifrån den senaste magnetröntgenundersökningen. Jag fick ett lugnande besked om att det med all sannolikhet skulle bli bra igen, men att det skulle kunna ta tid. Jag bad om att få en remiss till en sjukgymnast för att om möjligt få tillbaka rörligheten igen. I onsdags fick jag till ett första besök med sjukgymnasten som fick hela skadeförloppet förklarat för sig. Jag fick äntligen en bekräftelse på att slaget på smalbenet orsakat en nervskada, vilket i inledningsskedet orsakat känselbortfall och svidande smärta i smalbenet, som i sin tur gjort att jag snedbelastat ryggen och gjort allt värre. För att bryta den nedåtgående spiralen fick jag genast ett antal övningar som skulle minska svullnaden i foten och stärka ryggen. Redan efter den första övningen kunde jag känna att svullnaden gick ner och känseln blev förnimbart något bättre. Min hållning fanns det lite att anmärka på, så jag fick några tips och en uppmaning att införskaffa svankstöd till kontorsstolen samt växla mellan sittande och stående när jag jobbar vid skrivbordet. Igår var det så dags att göra det första besöket för att lite mer aktivt arbeta med mina krämpor. Jag fick en uppmaning att sluta med mitt drönaktiga leverne i soffan, som om jag aldrig någonsin tidigare rört på mig. Jag fick klart för mig att muskler slutar att fungera efter två veckors inaktivitet, så vad ska inte två månader kunna göra. Jag fick med mig ytterligare övningar för att programmera om nervimpulserna samt övningar för att stärka ryggmuskulaturen. Jag blev till och med hotad med att få spendera tid på gymmet. Vi får väl se hur det blir med den saken – om jag kan utföra mina muskelövningar i samband med att jag gör någonting vettigt så föredrar jag naturligtvis det.