Alla mina projekt

Internet är en fantastisk källa till kunskap. Det man inte kan få är praktisk övning och färdighet, och allt får man inte veta. Det får man lära sig på egen hand. Jag fortsatte använda det ämne jag hittade ute i containern. Den här gången blev det en välbehövlig tång. Det var svårare än jag trodde att puncha hål, och göra niten än vad jag hade föreställt mig. Det ser ju så lätt ut! Nåja, tången fungerar i alla fall, och jag är övertygad om att jag både kommer att lyckas och misslyckas med kommande tänger. Ironiskt nog råkade jag bränna mig på den när jag skulle placera den för fotografering. Hjärnan kopplade inte riktigt, och hade inte ställt in sig på att den kunde vara brännhet efter att ässjan var avstängd, och alla verktyg och handskar var undanplockade. Tången är ju till för att man inte ska bränna sig! Efter den lilla “incidenten” tvekade jag en kort sekund innan jag tog i dörrhandtaget när jag gick från verkstan.

Det är riktigt stimulerande att med egna händer kunna forma och skapa detaljer av sådant tidigare betraktas som utdömt skräp. En rostig, gammal och krokig metallstång, som vi hittade i hagen när den gjordes i ordning, återfördes från containern tillbaka in i verkstan för att istället utgöra smidesämne till min första smidesdetalj. Att hålla reda på verktyg uppskattar man kanske mer som vuxen, än som ung. En förutsättning är att varje verktyg enkelt kan greppas när det behövs, och lika enkelt föras tillbaka där det hör hemma när det inte används. Ett enkelt räcke till kubben som städet står på, fungerar perfekt som hållare till  ett antal smideshammare. Skulle det behövas plats för fler längre fram, finns det tre sidor kvar att utnyttja. För att smedjan ska bli helt klar måste jag nog bygga en fläktkåpa ovanför ässjan. Svetsutsuget räcker nog inte riktigt till för att få ut all koldioxid som bygger upp när man kör ässjan en längre tid. Just nu står ässjan på ett bord, men det vore trevligt om man kunde göra en ställning för den istället. Det får väl bli nästa sak att färdigställa.

Det var nästan att sonen och jag hoppade jämfota, först av förskräckese, och sedan av lycka. Efter att vi kopplat ihop alla införskaffade nipplar, kopplingar, rör och slangar, var det dax för en testkörning. Det började med att slangklämman inte satt ordentligt, varpå vi fick ett litet läckage. För säkerhets skull srayade vi sedan på läckspray på alla ställen det inte skulle läcka på, och kunde konstatera att allt var i sin ordning. Det var dags att tända “järngrillen”, och min son tog några steg tillbaka. Först en lätt puff, och sedan en bullrande låga. Oj, oj, oj! Och vi som inte ens börjat släppa in luft till munstycket! Vi lättade lite på manschetten till luftintaget, och lyckan var total! Vi har hittills inte vågat eller behövt vrida på helt på ens den ena brännaren, och det finns två stycken! Efter en stunds uppvärmning av ett järn var det ingenting annat att göra än att måtta några slag med släggan mot den uppvärmda metallbiten. På det hela blev det en lyckad första bekantskap med det eldsprutande monstret.

Nu har jag införskaffat ett skruvstäd. Efter lite upppustning kunde jag konstatera att det förmodligen är det äldst daterade föremålet jag äger -1921! Fungerar gör det också! Jag var tvungen att göra ett stativ med en rejäl fot i betong, som värdigt håller den 20,5 kilos klumpen på plats. Gasässjan kom idag. Tyvärr blev det en liten besvikelse att alla delar för att få igång den inte kom med. Det var inte ens samma modell som jag beställde. Nu tror jag inte att det har någon betydelse, då funktion, storlek och typ av brännare verkar vara densamma som den jag beställde. Jag är dock lite irriterad över att inte delarna till anslutningen var rätt. Nu får jag åka iväg till någon välsorterad järnhandel och införskaffa de delar som saknas. Jag har mailat tillverkaren, med några enkla frågor och bilder på ässjan och ansluningsdetaljerna. Det ska bli spännande om dom svarar.

I väntan på ljusare tider kretsar mina tankar kring hur jag ska planera smedjan, och vad som behövs för att komma igång. Jag har aldrig hållit på med smide, men det ska bli intressant att börja forma och bearbeta metall med en metod som har anor långt bak i tiden. Städet som min pappa “lånat” ut till smedjan, fick idag en omgång med stålborste, slippapper och putsduk. Jag vet inte, men vad jag har hört så ska man inte använda maskin när man slipar eller borstar på ett städ, då detta kan förstöra härdningen. Jag inbillar mig dock att ett glödgat järn som man bankar frenetiskt mot ytan har större åverkan. Nåja, maskinen kom i alla fall fram efter några tag med den manuella stålborsten. Nu väntar jag på har gasässjan som jag beställt från Lettland ska komma. På sätt och vis skulle det vara mer “genuint” med en riktig kolässja, men för att passa in smedjan med resten av verkstaden, föll valet på gas. Ursprungligen var det tänkt att vi skulle bygga en smedja i en nergrävd tågvagn som den tidigare gårdsägaren använt till att elda i, men jag är osäker på om den möjligtvis blir för liten. Blir man riktigt biten och ändå vill bygga en koleldad ässja där, så kan man väl göra det då. I verkstaden får jag närhet till allt runt omkring som kan behövas. Jag är dock lite orolig för brandrisken, men intalar mig själv att svetsning är minst lika riskabelt. Golvet är i betong, och väggarna är av sten – högt i taket är det också!