Idag har arbetet med Nixie-klockan Kronos tagit några steg framåt. Alla olika moduler är nu fastlödda och kopplade i varandra. Nu återstår att skriva programvaran för klockan. Jag vill kunna styra när klockan ska vara igång från nätverket så att man exempelvis kan ha den igång så länge som förstärkaren i Nirvana är igång. Kanske man kan koppla ihop en rörelsesensor så att den går igång när man närmar sig, och stänger av när det har gått en minut. För att detta ska vara möjligt måste jag utrusta klockan med en dator med WiFi-modul som också kan hämta tiden från internet. Från datorn styr jag sedan om högspänningsmodulen ska vara på eller inte. Det blev ganska kompakt med alla olika moduler som behövs. Det hela blir inte mindre komplicerat av att vissa moduler kräver 5 volt och andra 3.3 volt. Nu hoppas jag att allt är riktigt kopplat och slipper missöden med brända kretsar. Det visar sig när jag börjar med programmeringen som får ske gradvis. Först måste jag göra ett funktionstestprogram för att säkerställa att allt fungerar, sedan kan jag utöka med finesserna. Om jag kommer så långt imorgon att allt är riktigt ihopkopplat så är jag riktigt nöjd. Då kan jag utveckla och förfina programmet för klockan under veckan som kommer. Tänkbara roliga saker att lägga till är datum, eller varför inte drifttimmar eller nedräknings- eller uppräkningstimer?
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Category Archives: Verkstan
Knäck i luren
2005 var året då dykläkaren undersökte mina öron senast. Då kunde han bland annat konstatera att jag hade små men effektiva lungor då han trodde det var fel på spirometern och gav mig en ny att blåsa utanför markeringen. En spirometer kan vara digital eller som i det här fallet ett papprör som man blåser i. En digital hade troligtvis reagerat annorlunda. I en läkarundersökning för dykare ingår det att titta i öronen. Läkaren kunde konstatera att någonting satt i vägen för att kunna undersöka trumhinnan som var en viktig del av undersökningen. Efter lite grävande kunde han lirka fram en hård liten sten som tydligen bestod av torkat öronvax. På senare tid har jag märkt att hörseln på höger öra har varit något dämpad i diskanten. Igår fick min fru gräva med virknål (jag vet…man ska inte, men sjukvården behöver inte mer av mig just nu) och sedan med en tops fånga upp vaxet som förmodligen sakta men säkert var på väg att ombildas till öronsten. Nu har ljudbilden i Nivana förändrats markant. Tidigare har det känts lite som att ljudbilden varit koncentrerad till vänster sida, men nu har det snarare blivit värt om. Det tar väl några dagar att lära om hörseln.
Idag har jag designat fästen till resterande kretskort för Nixie-klockan. Man kommer på saker efter hand, och det är sällan som första biten i en prototyp blir optimal. Just nu printas de sista slutliga fixturerna fram. Förhoppningsvis funkar det. Jag har gjort ett långtidstest på bevarande av superlim och spritpennor. Det fungerar klockrent att lägga i ris i en burk tillsammans med det som man inte vill ska “torka” ut. Tydligen är det så att det som torkar ut superlim och spritpennor är inte torka, utan fukt. Med detta husmorstips sätter jag punkt för dagens blogginlägg. Vi hörs!
Naprapat, Sömn och Drönarcertifikat
Igår var jag hos naprapaten för att bli av med lite av min ryggsmärta och förhoppningsvis även benbesväret på lite sikt. Enligt diagnosen som jag fick med posten svart på vitt från neurologen så sitter benproblemet troligtvis i ischiasnerven och ryggen. Efter mitt besök hos naprapaten blev ryggen mycket bättre, och jag har för första gången på över en vecka kunnat skrapa ihop över tre timmars sömn. Jag hoppas på att kunna slå nytt sömnrekord inatt. Ryggproblemet har kommit smygande då min hälta gjort att jag snedbelastar ryggen. Blir jag inte bättre i ryggen, blir jag nog inte heller bättre i benet – om nu diagnosen stämmer. Det blir återbesök hos Naprapaten på torsdag. Tills dess ska jag ha gjort lite övningar för att träna upp rätt muskler i ryggen.
Jag hörde på radion igår att man var tvungen att registrera sig för att flyga drönare, och i mitt fall även ta två flygcertifikat. På vinst och förlust registrerade jag mig och förlitade mig på att mina tidigare inhämtade kunskaper om säkerhet och förnuft kring drönarflygning skulle räcka. Med hyfsat god marginal klarade jag båda teoriproven som ger mig rätt att flyga och ta bilder från luften. Jag hade några fel som jag inte kunnat kolla upp efteråt. Det är lite typiskt transportstyrelsen att inte avslöja var man brister i sin kunskap. Vissa frågor är som teoriprovet för bilkörning, så jag är föga förvånad om jag kryssat fel fast jag egentligen vet vad som är rätt.
Utvecklingen av Nixie-klockan går vidare. Nu är alla siffermoduler helt färdiglödda. Nu håller jag på att designa infästningen av respektive modul. Jag är lite fascinerad över hur bra detaljer som 3D-skrivaren klarar av att spotta ut. Distanserna som ska se till att modulernas kretsar kommer i kontakt med metallplattan där elektronrören sticker upp är första delen av infästningsproblematiken. Del två blir att göra byglar som fixerar modulerna. Tyvärr har junior tagit slut på allt blått plastfilament till skrivaren, så det fick bli grönt istället. Det är ju ingenting som kommer synas när klockan står färdig. Det är bara bloggbilder och mitt sinne för ordning som störs en aning.
Gör om – gör rätt!
Naturligtvis hade jag tänkt spegelvänt när jag lödde fast elektronrörens ben med hållaren för IC-kretsarna. Efter att funderat på om jag skulle göra om programmet så att rätt siffra skulle visas trots att allt var felkopplat kom jag fram till att jag skulle löda om allt. Nu var jag noggrann med att kontrollera att rätt siffra visades när jag skickade in ström i respektive position på IC-hållaren. Nu vill det till att IC-kretsen verkligen fungerar som jag tror att den gör. Imorgon ska jag göra ett enkelt testprogram för att kontrollera funktionen innan jag går vidare i mitt Nixie-projekt. I övrigt fortsätter benet att trilskas och emellanåt får jag ischias-kännigar i ryggslutet, ljumsken och låret. Imorgon ska jag till naprapaten för att se om det finns någon smärtfri framtid.
Tjorviga ben
Man vet redan när man börjar att det kommer bli besvärligt med att få plats samtidigt som det ska bli någorlunda snyggt. Det tog närmare tre timmar att göra klart en av tre sifferpar. Jag får ta detta lugnt och metodiskt så ska det nog bli bra och fungera. Nu tycker jag att jag följt alla trådar till rätt placering på IC-kretsarna, men det skulle inte förvåna mig om jag tänkt, eller gjort fel någonstans. Innan jag fortsätter med nästa byggblock ska jag testa funktionen. Det är mycket bättre att få göra om på en istället för på alla.
En ny dag, ett nytt år, en ny tid.
Vi satt med grannarna som kom över och inväntade tolvslaget från 9 på kvällen. I morse vid 3-tiden orkade ingen av oss längre vara vakna inpå det nya året. Det var som vanligt väldigt trevligt att förtära vin, ost och annat tilltugg med några som delar ett liv ute på landet.
Idag har jag spenderat en hel del tid nere i verkstan och HQ åt att bygga på Nixie-klockan. Som vanligt är jag inte helt nöjd med mitt finsnickeri. Jag tror att det är tålamodet som tryter lite. Jag passade på att testa alla siffror i elektronrören för att bekanta mig med vilket ben som gick till vilken siffra. Nästa steg är att bygga ihop elektroniklogiken och få lite ordning inne i kabinettet. Just nu är det ett virrvarr av nakna metallben, och det skulle bli svårt att få plats om inte respektive ben löddes fast på kretskortet med respektive BCD-modul. Sedan ska ju klockan kunna hämta tiden från Internet när den slås på. En logotyp ska laseretsas i fronten på kabinettet, så det är långt kvar även om den nu klarar av att visa datumet för dagen. Imorgon kommer den dock att visa fel om jag inte tar fram lödkolven och löder om några ben.
Växthus och ryggont
Inatt var en sådan där natt som gick åt till att grubbla över mina krämpor. Både ryggen och benet smärtar. Vilket som är roten till allt ont får experterna avgöra. Har jag ont i benet på grund av ryggproblem, eller har jag ont i ryggen för att jag har ont i benet och går konstigt? Snön är nu helt borta, det enda som återstår är en stackars liten snögubbe som någon av ungdomarna lyckades rädda in i frysen. Idag kom växthuset förpackat på pallar och i lådor. Jag tog bort plasten runt pallarna, men sedan tyckte jag att det var bäst att börja med att läsa igenom instruktionerna. Nixie-klockan har fått en monteringsplåt målad i samma vackra blåa färg som förstärkaren, så nu är man lite sugen på att få ordning på den. Jag kommer behöva införskaffa några komponenter till så att jag kan adressera respektive elektronrör, annars blir det väldigt mycket sladdar som ska gå mellan elektronrören och styrenheten som blir en Arduino Nano IoT 33 WiFi, vilket naturligtvis öppnar upp för att kunna styra klockan från mobiltelefonen eller att den triggar på att gå igång när man sätter sig i, eller passerar Nirvana. Elektronrören har en begränsad livslängd, och skulle klockan stå på konstant skulle jag få byta rör någon gång per år.
En annan dag
På knappt fyra dagar har vi fått se hur landskapet transformerats från grönt i sol till gråvitt och vitt för att sedan återgå till grönt. Det är bara några timmar kvar tills de sista vita fläckarna försvinner helt. Idag blåste det ganska kraftigt och drönaren hade problem med starten. I vanlig ordning startade jag från altanen. Det bar sig inte bättre än att det kom en kastvind som gjorde att drönaren trasslade in sig i räcket. Lyckligtvis blev det inga skador på vare sig flygkroppen, kameran eller propellrarna. Nästa startförsök förlades till grusvägen upp till huset. Ganska snabbt tog jag drönaren upp till 50 meters höjd för att ta dagens bild. Efter en ganska kort flygtur kunde jag landa säkert där jag startat utan några fler missöden. Efter mitt flygäventyr gick jag ner till HQ för att inventera elektronikkomponenter till mitt nästa lilla projekt som blir en Nixie-klocka. Istället för dioder, visare eller en display som visar klockslaget kommer jag använda så kallade Nixie-rör, som är elektronrör med fasta siffror. Jag tänkte att klockan ska få pryda Nirvana så småningom. Eftersom jag inte skulle vara ute i verkstan någon längre tid så tog jag på mig mina “Foppa-tofflor”. Dom är perfekta till att få in en skadad och något svullen fot i utan att man behöver ta till brytjärn och känna hur det tåras i ögonen. De kanske inte är så fotriktiga och “betraktningsvänliga”, men för ändamålet är de perfekta. Efter min inventering släckte jag i HQ och skulle gå upp till huset igen. Det gjorde ovanligt ont att gå, och inte förrän jag kände hur blött och kallt det blev under foten när jag gick utanför verkstan som jag insåg att toffeln separerats från foten någonstans mellan verkstadsdörren och HQ. Jodå – den låg där under skrivbordsstolen och väntade på sin kalla och blöta “husse”. En sak som jag inte kan förstå är varför man ska begåvas med smärta när den inte fungerar som den ska. Det gör ju ont i foten – och jag har fattat att allt inte ligger rätt till, men jag känner tydligen ingenting ändå! Nu har ischias-nerven äntligen börjat ge med sig efter två nätters soffsovande och bitvis begagnande av kryckor.
Åter till HQ och Nixie-klockan – Jag har börjat löda fast rören i kretskorten för att få lite ordning på alla trådar som ska kopplas ihop med ett chip som omvandlar en binär signal på 4 bitar till en signal som går till respektive siffra. Det tog ett tag att hitta databladet till chipet då beteckningen är skriven med kyrilliska bokstäver. När det kommer till elektronrör så är ryska rör det som har högst kvalitet. Det beror troligtvis på att ryssarnas utveckling stannade kvar längre i den analoga världen än vad som var fallet i Silicon Valley. Nackdelen med elektronrör är att de kräver en förhållandevis hög spänning för att fungera, så man får hålla fingrarna borta, även om jag är rätt van vid att få stötar och ofrivilliga elektriska signaler i benet så är det kanske dumt att utsätta fingrar, armar och hjärta för samma tortyr. Tar man det metodiskt och inte stressar så ska det nog gå vägen även denna gång. Jag hade tänkt att klockan skulle gå i samma stil som Apollon för att sätta min egen prägel på den. Namnet då? Naturligtvis får den heta “Kronos”, efter den grekiska titanen som verkade varit en “trevlig” prick. Han kastrerade tydligen sin far och åt upp sina barn samtidigt fungerade han som någon slags skördegud för grekerna – hur exakt han var i att hålla tiden är det ingen som vet.
Först måste det bli sämre
Efter en vecka lågintensiv verksamhet uppe i HQ har jag lyckats tillverkat ett skal till jordfuktighetsmätaren. Nu håller jag på att trimma in mätvärdena och lära mig förstå när jorden behöver vattnas utifrån avläst värde. Det har blivit två besök hos olika doktorer denna vecka. Ortopeden hade ingenting som han kunde tillföra i vidare utredning men tackade mig för en trevlig bekantskap och skickade mig vidare till medicindoktorn för vidare undersökning. Utifrån min beskrivning av smärtans utveckling över tid och mitt i övrigt friska hälsotillstånd föreföll det hela för honom lite mystiskt, men samtidigt intressant. Jag hade hoppats på “Ahhh – jag vet precis vad det är! Det hela är mycket enkelt…..”. Jag skickades vidare till blodprov för att utesluta något underliggande som skulle göra att jag inte blev bättre. Jag tror i alla fall att jag skadat en nerv som skickar lite felaktiga signaler om läget i underbenet. Idag har smärtläget varit bättre, men å andra sidan har jag muskelvärk istället. Idag har jag varit uppe i HQ större delen av dagen. Jag har designat och skrivit ut hållare till några programmerbara knappar för det smarta hemmet. Ett tryck – lödstation på, två tryck – musik, ett långt tryck – stäng av HQ. Just nu stänger lödstationen av efter 30 minuter, men jag ska nog koppla så att den stänger av när man släcker i HQ eller verkstan. SÅ mycket tid som man lägger ner på detta skulle man istället kunna ägna sig åt att tända och släcka allt manuellt med knappar på väggar och apparater….men det är inte lika ballt!
Jorden kallar
Nå äntligen fick jag till det efter närmare två dagars knappande och experimenterande! Ett tag såg det ut som att jag inte skulle lyckas och jag var nära att ge upp. När jag väl lyckats läsa givaren till Onion-modulen så uppstod genast problemet att skicka informationen vidare till Homebridge, som agerar central för uppsamling och distribution av information mellan olika apparater. Därifrån kan sedan informationen vidare till HomeKit som gör det möjligt att styra apparater och få information om hemmet till bland annat mobiltelefonen. Mycket av arbetet går ut på att försöka sätta sig in i olika begrepp och tekniker som redan är färdigutvecklade. Det är lite svårt när man inte dagligen håller på med Linux, Python, MQTT, osv, att förstå vad många verkar ta för givet att man ska begripa. Som tur är finns det en hel del material skrivet även om det tar tid att hitta alla pusselbitar. Nästa steg är att kalibrera sonden och skapa ett larm när det blir för torrt och det är dags att vattna pelargonerna. En lämplig kapsling bör också göras. Det får nog bli nästa vecka om nu inte benet blivit bättre till dess. Då kanske jag gör något annat.