Idag har jag haft besök av Roslagens trädgårdsdrottning “K” som kom med en hel baklucka fylld med plantor. Under drygt tre timmar gick vi runt och hittade lämpliga lägen för respektive växt. bland annat 18 stycken groddade knölar av sorten mandel borrades ner i myllan nere i konungarnas dal. King Edward hade förvisso passat, men ska man odla potatis finns det intressantare sorter. Trots en välfylld baklucka fick jag blodad tand och var tvungen att göra ett besök på Uppsalas äldsta handelsträdgård. Jag åkte först förbi i jämförelse motsvarigheten till växthandlarnas Biltema, men växter lämpade för kryddträdgården var både slut och saknades i sortimentet. Efter att andra laddningen växter hittat ner i jorden gick jag ut i skogen för att hitta några störar lämpliga att ge stöd åt den nyinförskaffade humlen att klättra på. Nu är de avbarkade och väntar på att torka, tjäras och målas med Falu rödfärg – jag har lite tid på mig innan de börjar spira. Jag fick hjälp av son och svärson med att avbarka störarna, så det gick relativt fort. Dagens alla projekt avslutades med ett “Far & Son-projekt” som gick ut på att tillverka ett skaft till den hacka som min fru hittat på gården. Som en liten extra krydda brände vi in våra initialer som var och en får tolka hur man vill.
Alla mina projekt
En blogg om mina projekt
Category Archives: Verkstan
Si och så
Jag inbillar mig att fröna kommer uppskatta en trevlig och ombonad uppväxtmiljö. Jag fick ett ryck och tillverkade några sålådor av lattorna som jag brukar samla på mig när jag köper virke. Efter att de gjort sitt i virkestravarna brukar de annars samlas in och kastas av byggvaruhusets personal. Jag brukar alltid slänga med några lattor och fråga om de vill bli av med lite “skräp”. 6 vackra lådor i lagom storlek orkade jag med att snickra ihop innan det var dags att börja så. Det blev minimajs, vanlig majs, purjolök, gul lök, rotselleri och schalottenlök. Majsen skulle sås i varsin kruka. Jag tyckte att plastkrukorna inte platsade i sålådorna, så det blev 30 krukor av tidningspapper istället. Jag kunde inte låta bli att laseretsa små skyltar för att deklarera innehållet i respektive tråg. Nu hoppas jag att de har det varmt och gott uppe i Nirvana. När det börjar växa kommer jag flytta lådorna till fönster i söderläge på nedervåningen där det är lite svalare.
Nu är verkstan städad och utrensad från rester av tidigare avslutade projekt så framtidens projekt är en öppen fråga. Framtiden får utvisa vilka projekt som jag påbörjar
14 grader i verkstan
N
u har jag börjat tillverka stolar som vi ska ha runt eldstaden i gropen. En stol är väl bara en stol kan man tycka, men det är många saker att tänka på. De ska vara estetiskt tilltalande, bekväma och inte ta någon plats när de inte används, men framförallt ska de vara stabila och passa alla kroppskonstruktioner och benlängder. Dessvärre uppfyllde inte den första framtagna prototypen alla ställda krav, så det blev att gå tillbaka till konstruktionsarbetet och fundera på tänkbara förändringar. För att inte helt frångå det estetiska blev lösningen att skapa en 14 graders vinkel på ryggstöd-/frambensdelen. Det tog sin lilla tid att kallsmida och borra beslag till 16 ben. En vidareutveckling från första prototypen blev att använda smalare ribbor för sits och rygg. Det gjorde att stolen ser mer exklusiv ut och kanske bättre passar för en kung i “Konungarnas dal”. Nu återstår det bara att tillverka ytterligare 7 stolar.
Plockmaskinen tar form
Ibland vill inte projekten gå framåt i önskvärd takt. Problem som måste kluras ut kan tyckas vara omöjliga att bemästra innan man har kommit fram till den självklara lösningen. Naturligtvis kar jag konsulterat internet för att snegla på andras kreationer, men det är inte alltid som man har exakt samma komponenter och verktyg att tillgå, och har man något likvärdigt som inte används till någonting annat så är det dumt att inte använda dessa. En överbliven kilremsskiva från Moälven, en gammal fodertunna och en kraftig trefasmotor med för högt varvtal har fått styra designen av plockmaskinen. När två kilo höna eller tupp ska avfjädras är det ganska mycket massa som slungas runt, och det vill till att konstruktionen blir tillräckligt stabil. Då jag inte vill att övergången mellan metallställningen där motorn sitter och plasttunnan ska glappa har jag kallsmitt två breda järnringar som sedan kläms åt med skruvar. Först hade jag tänkt använda excenterlås, men den här lösningen blir billigare och inte lika komplicerad. Först mätte jag omkretsen på tunnan och försökte så gott det gick att göra en cirkulär ring som jag sedan svetsade ihop. Väl ihopsvetsad kunde jag hamra till formen och sedan svetsa på flänsar med skruvhål. Sedan var det bara att skära bort svetsfogen så att järnringen kunde öppnas. Varje moment har tagit omotiverat lång tid enligt mitt tycke och det har varit för många faktorer som varit osäkra i det här projektet, men det kanske beror på att jag har lite press att bli klar, och sedan har det hittills inte varit det mest inspirerande jag gjort – för många oklara faktorer helt enkelt. Vi får se – det kanske vänder när jag testkört och färgsprutan plockas fram!
Kycklingplockare
Igår fick jag en trasig vedklyv av min kära vän “K”. Tanken från min sida var att jag skulle använda motorn till en kycklingplockare som mer eller mindre automatiskt ska kunna avfjädra kycklingarna i samband med slakt. Dessvärre var det motorn det var fel på och inte hydrauliken som jag hade fått för mig. Efter att jag lokaliserat och åtgärdat felet tyckte jag det var synd att “slakta” en fullt fungerande maskin. Fokus riktades istället mot en gammal 3-fasmotor från en slipsten som min son införskaffade för några år sedan. Då ville han bygga om den motordrivna maskinen till en som man vevar manuellt. Den skulle tydligen användas till något medeltida “live” och då passade det inte med eldrift. Efter att ha plockat fram motorn och rensat bort alla gamla kablar och strömbrytare kopplade jag in den för ett test och kunde konstatera att den är stark, tyst och fungerar. Då är det värt att putsa av och måla den. Dessvärre kunde jag inte tyda texten på maskinplåten så jag saknade viktig information om bland annat varvtal. En kycklingplockare ska snurra i ca 150-300 varv per minut, och det är mer eller mindre omöjligt att avgöra hur fort en motor snurrar bara genom att titta på den. Efter en stunds plockande uppe i elektronikverkstan hade jag min primitiva men ändå fullt dugliga varvtalsräknare klar, bestående av en laserdiod, en fotoresistor och ett batteri tillsammans med ett oscilloskop för att utföra mätningen. Varje gång som flänsen på motoraxeln bryter laserstrålen, skapas en puls som jag kan mäta med oscilloskopet. Jag kom fram till att varje varv tar ca 40 millisekunder, vilket omräknat blir 1500 varv per minut. Det innebär att jag måste växla ner varvtalet till mellan 1:10 och 1:5.
Lyxbobiner till HQ
Alla som känner mig, vet att jag gillar ordning och struktur. Det var dags att ta hand om alla sladdhärvor som annars legat i en liten pappkartong. Varför inte göra några bobiner som kommer hålla livet ut? Om jag räknar min tid som pengar skulle det inte vara motiverat att tillverka något i metall som annars skulle kosta någon tia per styck i plast så skulle det inte vara ekonomiskt försvarbart, men vad är det för glädje i att köpa allt man vill ha? För mig är det glädje att få skapa någonting och det betalar jag gärna för i tid – speciellt om det man skapar kommer till användning. Nu kan jag njuta varje gång jag behöver en kabelsnutt i framtida elektronikprojekt. Kanske jag dristar mig till att göra en hållare till bobinerna imorgon.
En gammal surdeg dammas av
Tro det eller ej – men det kommer att börja snöa igen. Igår fortsatte jag lite rensning i verkstan och fick ögonen på plogbladet som legat under svetsborden sedan julen 2014! Anledningen till att den legat där har varit att konstruktionen har behövt förbättras. Det största problemet var att konstruktionen för att ställa vinkeln på bladet var alldeles för klen, och sedan var lederna alldeles för sladdriga. Jag har hela tiden tänkt att – en “vacker dag” ska jag fixa till plogbladet – det vore ju synd att behöva kasta bort den tid man faktiskt lagt ner på konstruktionen. Det har endast tjänat två syften sedan det hamnade under svetsborden – att samla damm, och att vara i vägen! Igår var det i alla fall en meteorologiskt sett “vacker dag”, så jag började så smått kika på en ny konstruktion. Det kändes dock lite motigt att sätta mig ner och svetsa i den rådande omgivningstemperaturen, så jag bytte ganska snabbt fokus till annat som bland annat innebar att kalka väggarna i stallet. I morse när jag gick ner för att inspektera kalkningen kunde jag konstatera att delar av Cesars box var fläckig. Trots att jag skurat och kalkat två gånger till envisas fläckarna, likt blodfläcken på Canterville, att krypa fram igen. Troligtvis kommer jag att vinna efter ytterligare några kalkningar. Efter besöket i stallet tog jag itu med plogbladet, och nu tror jag att det kommer fungera som det är tänkt. Jag har gjort en betydligt kraftigare konstruktion för att kunna vinkla bladet i tre olika lägen. När jag kände mig nöjd tog jag fram färgsprutan och målade allt i svart hammarlack. Förhoppningsvis tappar jag inte bort bladet i snön ifall det mot förmodan skulle trilla av när jag plogar.
Fokus på ordning och detaljer
Idag har jag tagit det ganska lugnt och tillbringat en hel del av tiden nere i verkstan för att bearbeta problemområdena beträffande ordning och reda. Två nya verktygstavlor har funnit plats vid svetsen och inne i finmekanikverkstan där svarven, pelarborren och fräsen står. Jag har länge irriterat mig över att man ständigt behöver öppna lådan för att hitta chucknyckeln eller de andra verktyg som man använder ganska frekvent när man svarvar. Sedan lägger man verktygen på bordet och går i alla fall och letar i lådan för att de är täckta av spån och inte syns. Nu ligger de i en liten lådhylla som kan fästas med magnet på arbetsbordet. Vid svetsen har alla tänger, slagghammaren och allt annat man behöver ha lättillgängligt funnit sin plats på en prydlig verktygstavla. Vid skruvstädet där det legat utspritt en massa punsar i olika storlekar och form har numera hittat in i fastskruvade burkar på kubben till lilla städet. Fläkten som man har behövt koppla i en 3-fashandske i vägguttaget för att den ska starta har fått en strömbrytare för att underlätta. Ett specialverktyg för chucken till CNC-fräsen har tillverkats så nu behöver man inte stå med en överdimensionerad skiftnyckel när man behöver byta frässtål. Nu har förutsättningarna ökat att hålla ordning i verkstan. Inte för att det brukar vara jättestökigt, men allt som underlättar gör att nästa projekt ska få en bra start.
Altanräcke klart
Nackdelen med att ha alla verktyg man behöver är att det inte finns några ursäkter till att inte slutföra några projekt. Fördelen är att man kan slutföra alla projekt och få det precis som man vill. Jag tog mig en funderare kring hur jag bättre skulle lyckas anbringa gängsnittet absolut vinkelrätt och centrerat runt stängerna. Lösningen blev att svarva ett stöd för gängkloppan. Det blev flerfaldigt enklare att få till en bra början på gängan än på fri hand. Dessvärre krävdes lika mycket muskelkraft som utan stöd, och jag var helt slut i armarna efter de 6 resterande stängerna på långsidan av altanen. På kortsidorna kunde jag svetsa fast avkapade rostfria bultar på ändarna. Det kommer ändå inte att synas – huvudsaken att det håller. Räcket blev en snygg inramning till altanen och jag får vara nöjd så här långt – det är ändå bara jag som ser alla synliga och osynliga missar som alltid blir. Återstår är nu att plugga igen de 30 hål som finns på ändstolparna, sedan får det här projektet anses vara klart.
Gråbo-killer, Hammarhajen och stängsel
Jag gillar att klura ut lösningar som underlättar vardagen när man bor på en gård som givetvis kräver sitt underhåll. Ridbanan, trots sin till synes näringsfattiga materialsammansättning, verkar vara ett paradis för ogräs. Börjar man plocka en maskros eller någon andra objuden snyltgäst hittar man lätt tio till – de är som kantareller, och plötsligt är hela banan full. Nu är jag inte den lata typen och jag skulle lätt kunna ägna en hel dag åt att rensa ogräs om så skulle behövas. Men varför inte kunna rensa bort ogräset på någon timme om det gick att hitta en lösning på problemet? Ett ogräsjärn i jätteformat till fyrhulingen kanske skulle vara något? Efter en massa slipande och kapande hade jag en egg med den rätta vinkeln så att jag kunde testa. Jag fick svetsa om järnets lutning tre gånger innan jag var nöjd med resultatet. Även en grep för att kunna gräva upp de större gråboplantorna togs fram och provades ut. Slutresultatet blev ett verktyg som jag kan koppla på fyhjulingen och använda vinschen för att höja och sänka redskapet med möjlighet att enkelt byta ut verktygets huvud för olika ändamål.
Idag hann jag sätta upp de stolpar som ska användas i skogshagen innan himlen öppnade sig. Resten av dagen har ägnats åt stillasittande och målning av verktygen. Nu dröjer det nog en vecka innan jag uppdaterar bloggen nästa gång. Det är hög tid att ta semester – även från gården!