Allt sedan jag gjorde rampen till gödselcontainern har mestadels min son, men även jag fått tömma en till två skottkärror med hästbajs varje dag. Det har blivit ett mansgöra. Man må säga vad man vill om manligt och kvinnligt, men min uppfattning är att när vi män har en tråkig uppgift framför oss, försöker vi antingen hitta en enkel lösning för att kunna låta latmasken i oss löpa linan ut, eller ännu hellre lämna över uppgiften med varm hand åt någon annan. I det här fallet har uppgiften mestadels fallit på min son. Men så blir det nog inte i all evighet. Ett uttryck som kanske illustrerar det hela lite bättre är – “Lathet är uppfinningarnas moder”. Nu har jag äntligen kommit igång med att uppfinna en “motoriserad skottkärrsramp”. Tanken är att man med en enkel knapptryckning ska kunna se hur kärran, full med gödsel, transporteras upp över containerkanten, för att sedan tippa över, och tömma innehållet in i containern. Jag har fått lägga ner ganska många timmar till att bara fundera ut hur konstruktionen ska se ut, och fungera. Allt ska ju vara hållbart, enkelt, och fungera felfritt i flera år, samtidigt som jag ska klara av det rent tekniskt. Jag har inte räknat på hållfastheten, men tagit hänsyn till hur krafter och laster verkar på rampen när kärran ska transporteras upp för den. Min konstruktionslärare sa en gång att det som såg bra ut, oftast också var det. Jag får lita på vad instinkten och ögonen säger. I värsta fall blir det bara “skit” av allt.
