Efter att ha spenderat lite tid på internet för att inhämta information om elektrostathögtalare har jag beslutat att på vinst eller förlust bygga ett par till mitt avkopplingsrum som fått smeknamnet Nirvana. När jag var som mest inbiten i mitt musikintresse var jag sugen på att bygga ett par bandhögtalare, men av för mig okänd anledning, blev det aldrig av. Varför nu bygga ett par egna högtalarelement, när man kan köpa ett par färdiga i vilken musikanläggningsaffär som helst? Tja – kanske för att stilla min nyfikenhet, eller bara få en fantastisk ljudåtergivning? Vi får väl se! Jag är inställd på att det är ett rent experiment, men har bestämt mig för att bygga precis som att jag visste redan från början att de skulle fungera. Principen är förhållandevis enkel, men teori och verklighet går inte alltid hand i hand. Istället för som i ett traditionellt högtalarelement, där man låter en magnet få en spole att flytta sig i takt med ljudsignalerna, som sedan flyttar en papp- eller plastkon som gör att det uppstår ljudvågor, använder man en princip med ett statiskt laddat membran som vibrerar mellan två laddade galler eller plattor med hål i. Min förklaring här kanske inte är den bästa. Fördelen är i alla fall att membranet inte har så stor massa, vilket gör att det blir otroligt snabbt i jämförelse med en spole och pappkon, som inte riktigt hänger med i de högre frekvenserna. Med det sagt, så finns det naturligtvis nackdelar. Då membranet måste ligga relativt nära de laddade gallerplattorna som kallas för stator, kan membranet inte heller förflyttas mer än ca 3 millimeter, och följaktligen går det inte att spela lika högt som med en traditionell högtalare….speciellt inte bastoner. Av den anledningen kommer jag bygga en hybridhögtalare med ett baselement, och låta elektrostatelementen stå för mellanregister och diskant.
Under veckan som gått har jag hunnit med att kapa upp galler och slipat bort alla vassa kanter som vinkelslipen skapat. Därefter har jag lött på sladdar som ska leverera ljudsignalerna till främre och bakre statorn. För att man inte ska få stötar om man kommer åt högtalarna har jag spraymålat varje sida 6 gånger med färg. Vi får se om det fungerar! Jag tänker inte mer än av misstag röra vid dem när jag spelar musik, då membranet kommer ha en laddning på ca 5400 volt. Idag fick jag användning för fräsen när jag tillverkade distanserna som jag sedan limmade fast i statorerna. Limmet var kletigt, men efter lite pyssel med palettkniven blev det hyfsat bra. Det är lite synd att limmet inte är transparent, men det kanske blir lite mindre vitt när det tokar. I värsta fall får jag spraya lite svart färg för att få de mindre framträdande. Imorgon när limmet härdat, ska jag göra ett försök att spänna Mylar-filmen, och sedan limma fast den på den främre statorn.
Varje steg är inte speciellt komplicerat, men man måste vara noggrann, och ha tålamod att vänta på att färg och lim får härda innan man ger sig i kast med nästa steg. Medan man väntar på att något ska torka, eller härda, kan man ju ägna sig åt elektroniken, eller bara drömma sig bort och tänka på hur bra det kommer att bli….förhoppningsvis….vi får se….eller höra!
Gårdagen var så kylig så att jag bestämde mig för att skjuta upp bygget av vaktelgården med förhoppning om att dagens väder skulle bli bättre. Det var perfekt att stå inne i verkstan och fräsa detaljer till Hermes. Jag är riktigt nöjd med designen av högtalarna där det vackert blåa gallren ramas in av smäckra trädetaljer i ek. Det är bara ett problem med dem – den ena låter svagt, och den andra sprakar och låter inte alls. Jag tror att det kan vara en kombination av att jag använt en annan dissipativ spray som jag täckt membranen med, eller så har jag inte lyckats sträcka filmen optimalt. Jag tror att jag skulle sträckt filmen i en ledd istället för två ledder, eftersom spänningarna göra att filmen kommer närmare den bakre statorn mellan distanserna, vilket också kan bidra till försämrad funktion. Hur som helst måste jag göra om högtalarna och vara noggrannare med hur jag spänner filmen. Derssvärre kommer inte distanstejpen räcka – så jag får ge mig till tåls innan jag gör ett nytt försök.
