Alla mina projekt

Nu har jag den där känslan som jag bara brukar uppleva när jag lyckats med något riktigt bra trots motgångar och omtag. Efter att ha studerat elschemat för VU-metern och gjort lite mätningar kunde jag konstatera att spänningsregulatorn brunnit upp. Antagligen var detta resultatet av att jag tänkt fel när jag av misstag kopplat ihop jord mellan signal- och spänningskretsen via VU-metern. Genom att koppla förbi spänningsregulatorn tillfälligt kunde jag få bekräftat att det var det som var problemet. Jag försöker intala mig själv om att jag först och främst hade tur som hittade problemet, men lite elektronikkunskaper spelar nog in också. Nästa trevliga överraskning var att den välkända affärskedjan med det töntiga förnamnet råkade lagerhålla just en sådan komponent. Klockan 10:00 hängde jag på låset tillsammans med andra påskflyende hemmafixare för att införskaffa en spänningsregulator med beteckningen L7812. Efter en dryg timmes lödkolvsexercis var Apollon redo att inte bara låta, utan även visa att den låter genom att i takt med energin i musiken pressa ljusstaplarna på Nixie-rören upp i taket. Riktigt läckert! Nästan lika läckert som jag är nöjd med mitt avslutade projekt!

Sedan i tisdags när jag äntligen hade lött ihop alla delar har jag på min lediga och vakna tid ägnat mig mest åt att försöka få bukt med oljud som Apollon alstrat. Enligt trovärdiga källor lät musiken på Antiken inte helt bra och jag började ett tag tvivla på förträffligheten med att namnge förstärkaren efter en grekisk gud med anknytning till den dåtida musiken. Jag vet inte hur många gånger jag kopplat i och ur kretsar för att identifiera de olika problemen jag haft med oönskade ljud. Jag har gått igenom alla kopplingar både två och tre gånger utan att hitta någon uppenbar förklaring och jag började försiktigt leka med tanken att jag skulle lägga allt på hyllan för att mogna några månader. Av en ren slump upptäckte jag att återkopplingskretsen från högtalarutgången till förstasteget var det som orsakade det märkbara vinandet som först träffade mina trumhinnor i ett inte allt för angenämt möte. När vinandet upphört var det dags att brottas med ett störande brum som kunde stävjas med en filterkondensator efter lite efterforskningar. Jag tror dock att det mest irriterande är de timmar jag lagt ner på att ta bort bruset som legat på som en matta i bakgrunden, med eller utan musik. Inte så märkbart i HQ som i Nirvana, där jag tänkt använda förstärkaren. Det visade sig vara nivån på ingångssignalen som varit uppskruvad för att den förra förstärkaren skulle låta tillräckligt högt i jämförelse med förstärkaren till bashögtalarna. Pinsamt nog var det bara att dra ner nivån på utsignalen från delningsfiltret. – Det borde jag ha tänkt på! Det som är bra med att få problem är att man lär sig så mycket mer på det sättet. Jag har ännu inte hunnit sätta mig ner och förundras över hur bra det blev – för det blev verkligen bra, mycket bättre än den förra förstärkaren. Helt i klass med en förstärkare som går att köpa för snuskigt mycket pengar i en riktig audiofilaffär – den här har å andra sidan kostat snuskigt mycket tid att bygga. Skulle jag göra om det hela om jag var tvungen? – Absolut! Nu ska jag städa HQ, och sedan ge mig i kast med att försöka få igång VU-metern som jag av misstag råkat koppla fel och förmodligen förstört – den funkar hur som helst inte. Utan den är jag inte helt klar med projektet. Har jag kommit såhär långt kan jag bara inte ge upp!