Drönarbild | Alla mina projekt

Respekt för trappstegen

Efter att ha införskaffat tillräckligt med material för att påbörja arbetet med ankgården kunde jag sätta igång. Med stor respekt för trappstegen lastade jag den med alla verktyg och agremanger som behövdes för dagens projekt. Trappstegen är skäligen misstänkt för åsamkat av min nervskada i benet. Eftersom min slagborrmaskin tillfälligt har en adressändring liggandes hos min son fick jag låna en av grannen A nere vid dammarna. Utöver de stolpar som grävdes ner igår behövdes det kompletteras med ytterligare fem stolpar som skulle fästas i betongbalkarna med expanderbult. Nu är den första etappen av ramkonstruktionen på plats. Om det inte regnar imorgon så kommer jag fortsätta i oförändrad takt med siktet inställt på att bli klar med samtliga sektioner. Det känns i ben och rygg att jag ännu inte är i högform. Allt går i ett lite lägre tempo, men ihärdighet och envishet kommer förhoppningsvis att segra över oavslutade projekt liksom sköldpaddan vinner över haren.

Hinder i vägen

Det var en riktig besvikelse när väderprognosen slog in med full pott. Klockan 07:44 nyligen incheckad på kontoret ringde det i telefonen. Hello? Ehhh. We can’t come today.. – en röst i andra änden förklarade med kraftig baltisk brytning att vädret inte tillät montering av växthuset – vilket man kunde förstå. Det hade redan blivit vitt ute och mer var att vänta. But you are first in line, I promise! I Will call you. Jag ringde till min fru som skulle vara hemma för att ta emot montörerna. Idag skickade jag ett SMS till samma telefonnummer som jag blivit uppringd av för att kolla framtidsplanerna, och fick det positiva svaret på bruten engelska – Hi, yes we coming Monday morning.

När jag kom hem idag hade ett antal ankor slaktats och man var fullt sysselsatt på gården med att avlägsna fjädrar. En av ankorna, som är en Pekinanka, ska bli Pekinganka i Mandarinpankakor till helgen då vi får lite besök av barnen. I helgen planerar jag att städa lite i huset. Nya framkläckta kycklingar flyttar ut från boningshuset ner till stallet. Ja – nu när det finns rum för fler. Om foten tillåter blir det även lite lättare trädgårdsarbete, och om ljusförhållandena är rätt kanske det blir lite fotografering med drönaren också. Just nu är det inte så inspirerande direkt.

Slut på drönandet

I måndags var jag förbi neurologen och blev både lättad och frustrerad på samma gång. Jag fick veta att det inte fanns några patologiska förklaringar till mitt tillstånd i benet samtidigt som man inte heller kunde fastställa några fysiska orsaker utifrån den senaste magnetröntgenundersökningen. Jag fick ett lugnande besked om att det med all sannolikhet skulle bli bra igen, men att det skulle kunna ta tid. Jag bad om att få en remiss till en sjukgymnast för att om möjligt få tillbaka rörligheten igen. I onsdags fick jag till ett första besök med sjukgymnasten som fick hela skadeförloppet förklarat för sig. Jag fick äntligen en bekräftelse på att slaget på smalbenet orsakat en nervskada, vilket i inledningsskedet orsakat känselbortfall och svidande smärta i smalbenet, som i sin tur gjort att jag snedbelastat ryggen och gjort allt värre. För att bryta den nedåtgående spiralen fick jag genast ett antal övningar som skulle minska svullnaden i foten och stärka ryggen. Redan efter den första övningen kunde jag känna att svullnaden gick ner och känseln blev förnimbart något bättre. Min hållning fanns det lite att anmärka på, så jag fick några tips och en uppmaning att införskaffa svankstöd till kontorsstolen samt växla mellan sittande och stående när jag jobbar vid skrivbordet. Igår var det så dags att göra det första besöket för att lite mer aktivt arbeta med mina krämpor. Jag fick en uppmaning att sluta med mitt drönaktiga leverne i soffan, som om jag aldrig någonsin tidigare rört på mig. Jag fick klart för mig att muskler slutar att fungera efter två veckors inaktivitet, så vad ska inte två månader kunna göra. Jag fick med mig ytterligare övningar för att programmera om nervimpulserna samt övningar för att stärka ryggmuskulaturen. Jag blev till och med hotad med att få spendera tid på gymmet. Vi får väl se hur det blir med den saken – om jag kan utföra mina muskelövningar i samband med att jag gör någonting vettigt så föredrar jag naturligtvis det.

Hjälp med plogningen.

Idag har jag mest suttit inne och hållit på att lära mig Lightroom. Där kan man göra det mesta med sina bilder för att få det där lilla extra. Jag var över en sväng till grannen Ö för att ödmjukast be om hjälp att få bort snön upp till hagarna. Jag har av förklarliga skäl inte plogat mer än nödvändigt denna säsong. Eventuellt kommer hästaarna tillbaka i början av mars och då kan det vara bra om det är snö- och isfritt när man ska ledda hästarna till och från hagarna. Jag sa att det inte var bråttom, men Ö är lite som jag, så han kom över 10 minuter efter att jag frågat. Trädfällena i hagen ska vi försöka ta vid ett annat tillfälle då han kände sig allmänt krasslig och förkyld. Ö var vänlig nog att ta bort snövallen framför verkstan också. Nu kan jag gå in där utan att riskera lägga till ett benbrott eller stukning i min sjukdomsjournal. Medan Ö rattade traktorn spakade jag drönaren för att ta några bilder på händelsen.

Inte bara svart-vita perspektiv

Den här veckan har präglats av mycket jobb som både varit stimulerande och tradigt. Benen har spökat lite. Bitvis gör det friska benet ondare än vad den sjuka foten i andra benet gör. I början av veckan fick jag en chokladkaka med posten från min franska emigrant. “Lite Choklad Hjälper Faktiskt” – akronymen för LCHF om jag ska förstå budskapet rätt. På senare tid har mina rutor på magen blivit mindre definierade till förmån för en sakta växande kulmage som jag aldrig tidigare haft. Jag tror att receptet är ett friskt ben och vår för att bli av med överskottsreserven för min del. Jag uppskattar dock den sockersöta omtanken.

I tisdags var jag på arbetsbesök uppe i Tierp, och jag ångrar så att jag inte hade drönaren med mig. Det hade blivit en perfekt vinterbild över vidderna med solbelysta och frostbeklädda träd i förgrunden. Jag försökte hitta en bra vinkel med mobilkameran, men det gick bara inte att få till i tid. Jag ska nog göra i ordning en liten drönarväska som jag kan ta med mig i bilen nu när solen går upp och ner när man åker till och från jobbet. Det var länge sedan som jag fotograferade aktivt. Vem hade trott att jag skulle få mer användning av drönaren än till rena flygbilder rakt uppifrån.

Jobbigt med benen

Just nu känns det lite tungt att förflytta sig. Det andra benet har i takt med att jag kan stödja bättre på det sjuka benet, drabbats av muskelvärk och ischias-problem. Jag försöker göra övningar för att hålla benet i schack men ibland verkar inte det räcka till. Det är ju inte utan att man börjar bli lite orolig. Idag hjälpte jag till med att sätta upp en värmelampa i hönshuset – självklart manövrerbar från telefon, dator eller surfplatta. Som tur var behövde jag inte klättra eller åla mig på marken, så det gick bra. Nu ska det sättas en termometer inne i hönshuset så att värmelamporna bara går på när det blir för kallt för de stackars hönsen. Efter min insats i hönshuset tog jag ut drönaren för att ta några vinterbilder av gården innan det var dags att ploga med fyrhjulingen. Det känns lite motigt att montera fast plogen med trasiga ben i minusgrader, men vad ska man göra? Det är bara att gilla läget. Förhoppningsvis är mina ischias-problem bara just det och kan botas med övningar och en gradvis förbättring av det andra benet. Nu skulle jag vilja att våren kom igång så att inte allt känns som en lång uppförsbacke så fort man ska utanför huset. Växthuset står inne i verkstan och tar plats. För övrigt är det ganska stökigt där, så speciellt nöjd är jag inte med tillvaron.

Snö är gjort av vatten

Yes! Jag flög drönaren under bron, om än lite vingligt och osäkert. Lyckan var emellertid kortvarig då drönaren bestämde sig för att ge efter för tyngdlagen cirka tio sekunder efter min våghalsiga manöver. Som ett barn som väntar på Tomten har jag väntat på att min son ska dyka upp för att vi ska kunna flyga drönare tillsammans. När man flyger FPV-drönare krävs det enligt Luftfartsverket att man ska ha en person som kan hålla koll på omgivningen så att inte exempelvis nyfikan hundar eller människor kommer i vägen och skadas av en skenande drönare.

Antingen uppstod problemet redan när jag startade, eller så fick jag snö i motorn när jag vinglade till under bron. Snön smälte av den varma motorn och vattnet såg sedan till att det blev kortslutning mellan lindningarna. Jag skulle antagligen inte ens tänkt tanken att göra en så våghalsig manöver med min ringa erfarenhet om det enda runt omkring var vatten. Nu får jag vackert vänta på att få hem en ny motor innan jag kan flyga FPV-drönare igen. Färden varade i dryga minuten – lite surt, men lärorikt!

Jävla svin!

Ur ett fågelperspektiv blir allt lite mer intressant

De senaste dagarna har vildsvinen flyttat fram sina positioner och rycker allt mer närmare frontlinjen. Min fru och jag tog fyrhjulingen och en spade för att säkra elstaketet. Vi har båda lite svårt att ta oss fram i terrängen, jag med min nyantagna skada och min fru med sin, som går tillbaka till förra millenniet, så vi fick improvisera lite. Efter någon timme hade vi läget under kontroll.

Bökigt värre!

Verktyg och stödben

På vissa ställen var det så knepig terräng så jag fick ta hjälp av spaden för att hålla balansen. Mitt vänstra ben har ingen stabilitet i sidled, och jag känner inte riktigt hur jag håller foten. Det kommer straffa sig senare ikväll om jag trampat fel skulle jag tro. Det värsta är att jag får känningar i andra benet när jag hela tiden lägger vikten på det. Jag vågar inte tänka på vad jag skulle ta mig till om andra benet också slutar funka. Det är illa nog med rastlösheten som det är nu.

Vantar på tork

Vila i frid

Jag har satt några batterier på laddning, så imorgon hoppas jag på att kunna flyga FPV-drönare tillsammans med min son om nu vädret blir som utlovat. Idag var det -10 grader och sol. Det skulle bli något mildare imorgon enligt prognosen. Jag hoppas på att kunna använda fingervantar, hur sköna än lovikkavantarna som jag fick av K.

Imorgon ska jag försöka flyga under bron.

Staket i vinterskrud

Flygning i AR

Idag värmde solen så pass mycket att jag vågade mig på att vara ute en stund. De senaste dagarnas flygsimuleringar triggade mig till att våga plocka fram och ladda upp några batterier till den lilla FPV-drönaren. Jag vet inte om det var kylan eller min nervositet som fick mina händer och fingrar att skaka. De få timmar i simulatorn som jag spenderat har i alla fall fått mig att våga ta ut svängarna lite mer än tidigare. Jag är inte lika rädd att förlora kontrollen som tidigare. Skillnaden mellan denna drönare och den som jag normalt använder för att fotografera uppifrån är att den här inte ställer sig still och hovrar när man släpper spakarna. Den har varken höjdsensor eller GPS, så synintryck och gyro är det enda hjälpmedlet man har att tillgå. Idag kom broddwayen på plats, så nu kan man gå upp för trappan utan att slita på den i onödan. Som tur är har min fot bättre än igår så jag har stora delar av dagen kunnat ta mig fram utan kryckor och följaktligen kunnat använda båda händer till att bära och hålla i saker ståendes. Skrivbordet på kontoret snyggades till ytterligare så att ordning råder oavsett om jag kör min simulator eller sitter med viktigare saker som exempelvis blogguppdateringar eller jobb. Imorgon gör jag ett nytt besök hos naprapaten, mest för att underhålla ryggen i väntan på att jag får en ny tid för magnetkameraundersökning för att kunna få ett slut på följetongen om min fot.

Mest ont i foten

I morse hade jag djävulusiskt ont i foten. Förmodligen var det sviterna efter fredagens långa arbetspass framför datorn med en av de längsta uppkopplingarna jag haft. Vi började klockan 9 och körde i ett streck fram till 17 utan avbrott. Jag höjde skrivbordet för att inte bara behöva sitta ner och halvvägs in i vår session behövdes strömuttaget som normalt används av skrivbordshissen till en industri-PC, så det blev till att stå resten av dagen. När man knappt orkar ta sig fram med två kryckor och isgatan på gårdsplanen hindrar en från att röra sig med eller utan kryckor får man försöka hitta på något man kan göra innanför de naturliga avgränsningarna. Efter att bara legat och målat upp dystra bilder över min framtid tog jag mig i alla fall ut för att ta några drönarbilder över isläget.

Nu när jag har all tid i världen att slösa bort tiden på att bli en duktig FPV-drönarpilot tog jag mig faktiskt i kragen och plockade fram headsetet och kopplade in den i datorn så att jag kan träna lite mer “naturtroget”. Det blir otroligt mycket sladdar som ska samsas om utrymmet på skrivbordet, och för mig får sig ordningssinnet en liten törn. Visserligen ser man ingenting av omgivningen när man har headsetet på men bara vetskapen om att det är rörigt runt omkring kan kännas lite jobbig. PÅ eftermiddagen när behovet av kryckor avtagit tog jag mig ut i HQ för att göra något åt kabelhanteringen. 3D skrivaren kom åter igen till användning när den alldeles för långa videosignalkabeln skulle “hanteras”. Mina framtidsutsikter ter sig mer optimistiska nu på kvällen än i morse.

Alla mina projekt

En blogg om mina projekt

Category Archives: Drönarbild