Det var tamej sjutton på tiden att vi kunde åka ut till Moälven utan att behöva bli besvikna, eller stöta på oväntade hinder. Allt gick som en dans! Backslagsstagen hann jag montera på plats utan att Svante märkte någonting, och någon timme senare hade vi satt fast plåten som täcker motorrummet. Det ska dock nämnas att det finns detaljer som behöver förbättras. Bland annat måste avgasröret fästas ordentligt så att det inte ligger och skramlar mot skrovet. Man har ju blivit så känslig för missljud och vibrationer efter att motorn renoverats. På sätt och vis var det bättre när allt skramlade, och man trodde att allt var som det skulle. En lite mer oroande sak som dök upp när vi provkörde, var att det rykte ur ventilhuskåpan – vilket vi aldrig tidigare upplevt. Nu har jag i efterhand fått det klargjort för mig, att det inte är farligt, snarare ett tecken på att någon ventil inte är helt tät. Detta i sig är kanske inte så bra, och bör åtgärdas, och ger ett något minskat effektuttag, men absolut inte skadligt för motorn. Eventuellt räcker det med att justera ventilerna igen. All ledig tid har dock inte bara gått till Moälvens välbefinnanse, harven till ridbanan fick sig en ny med, efter att den gamla slitits och böjt sig bakåt. Åter igen kom smedjan och svetsen till användning.