Idag var det blandade känslor ute på Moälven, när medbringaren till backslaget skulle passas in. Det var lite spännande att gå ner i maskinrummet och se om det man stått och jobbat med skulle passa. Jodå! Absolut inga problem att få den på plats – jätteskönt! Vi skruvade dit de gamla nipplarna som passar till oljekylarens slangar – samma gängor på det nya backslaget, som det gamla -skönt det också. Efter en dryg timmes skruvande, när det var dax att fästa backslaget i sprängkåpan, upptäckte vi att hålen i backslaget var aningen mindre än på det gamla backslaget, och de nedre bultarna skulle aldrig gå att få på plats. Vi fick vackert demontera backslaget och sprängkåpan för att fortsätta arbetet hemma i verkstaden. Surt! Vi var ju så nära! Nåja – demonteringen flöt på bra, och efter att ha skruvat fast det nysvetsade avgasröret, kunde vi starta, och njuta en stund av ljudet från motorn. Medan Svante och jag sitter på akterdäck får jag frågan om jag inte lärt mig mycket om metallarbete, och jag kunde bekräfta den frågan med ett “jo”. Efteråt kom jag fram till att jag lärt mig en hel del andra saker som ligger på ett annat plan. Att hantera motgångar, och utveckla en tålmodigare attityd till att omedelbart få dopaminbelöningar till exempel. Belöningen blir så oerhört mycket större, om resultatet av ett arbete blir bättre, och kommer långt senare. Gör man bara tillräckligt många saker samtidigt, så blir man också klar oftare och kan få sina kickar. Nu är hålen uppborrade, och nya pinnbultar till de nedre hålen på backslaget är tillverkade, så nu väntar ett nytt försök att få ordning på hela drivlinan till Moälven.