Jag kom lite tidigare till båten idag och drog om lite kablage till generator och startknappen. Svante slöt upp lagom till att jag började kontaktera kablarna, och när vi var klara med den nya och förbättrade kabeldragningen, övergick vi till att mata motorn med olika vätskor. Vi fyllde på de 10,4 liter motorolja som motorn ville ha. Eftersom utrymmet ovanför motorn är begränsat fick vi pyttsa i liter för liter ur en mindre kanna. Sedan fyllde vi på backslaget med transmissionsolja, och slutligen fyllde vi sötvattenkylaren med vatten. Svante tyckte det var en bra idé att först testa med vatten, och när vi kan konstatera att systemet är tätt kan vi fylla på med glykol. Vi fortsatte sedan med att lufta bränslesystemet, och kunde tillslut konstatera att bränslet kunde ta sig hela vägen genom förfiltret, genom dieselpumpen och ut till spridarna. Vi kopplade in utloppsslangen för sjövattnet, och satte fast avgasröret. Nu var det riktigt spännande! Vi skulle för första gången på över ett år trycka på startknappen uppe i styrhytten, och förhoppningsvis skulle motorn snällt gå igång. Första halvminuten förflöt, utan att någonting hände. Under nästa halvminut började det komma rökpuffar ur avgasröret, och vi kunde höra hur motorn sekund för sekund, ökade varvtalet, och var på gång. Vad som sedan hände går inte att beskriva i ord. Jag vet inte om det var lättnaden över att inte behöva bli besviken, eller lyckan över att motorn efter en lång och omfattande renovering gick för egen maskin, som sköljde över oss. Svante fick en stor och varm kram som besvarades. Vi lyckades! Motorn varvar snällt, och ännu bättre…ingenting skramlar nere i motorrummet. Moälven har inte bara fått tillbaka en motor – den har fått tillbakla en som man kan lita på igen!